Columbus

Funderar på att börja göra en design, så här till jul. Det blir nog så. Imorgon är det december, och jag och Sneli ska göra en adventskalender detta år. En ny bild varje dag. From me, to you. Vi ska skriva tjugofyra ord på lappar och dra en varje dag. Det är inte så planerat, men jag tror faktiskt att det kommer bli ganska awesome. Hoppas att det blir det bara.

Det är nästan lättare att säga det jag inte tror på.
Jag tror inte på gud, eller någon religion. Enligt min mening tar det med liv än det räddar. Jag tror inte på något för evigt, men ser inte heller på det som något negativt. Jag tycker liksom att eftersom det inte finns någonting som varar i all evighet så bör man hålla hårt i det värdefulla, och inte se bakåt. Jag tror inte på perfektion, även om jag är en slav under ordet perfekt. Jag tror verkligen inte att det finns någon som är perfekt för mig, tror inte på att det finns en perfekt låt eller perfekt människa. Jag tror inte att perfektion går att uppnå, utan bara idioti vi har skapat för att alltid ha någonting att sträva mot. Jag tror inte på kommunistiska tankar, eftersom det aldrig kommer att uppnås alla alla kommer få exakt likadan frihet. Jag tror inte på att kvinnor och män någonsin kommer få exakt lika stor makt, däremot är jag för att kvinnor ska få mer makt.
Jag tror dock på någon slags karma, att om man gör fina, goda saker så får man tillbaka fina, goda saker. Inte kanske att om man gör elaka saker blir man dödad, eller får otur, utan mer att om man alltid ger alla en ärlig chans så får man kanske det tillbaka. Det är en fin tanke i alla fall. Jag tror på att musik kan rädda någon, för att musiken räddar mig varje dag. Jag tror ibland på ödet, och hoppas att det ska ge mig något fint i framtiden. Jag tror på att det finns stjärnsystrar, eftersom jag har hittat (några av?) mina. Jag blir fortfarande förvånad hur lika vi är, jag och mina ögonstenar. Och sist, men absolut inte minst, tror jag på att kärleken är den starkaste kraften. Jag tror på kärleken. Idioter säger att kärlek är en illusion, men jag tror faktiskt att kärleken är en äkta, och en väldigt fin, känsla. Även den tror jag kan rädda och förändra. Jag kommer säkert komma på tusentals saker efteråt.
(och snälla, kom inte med några "VA? VARFÖR TROR DU PÅ " " DET?!", för det är ett fritt land. Jag tvingar inte dig tro som jag, och jag förväntar mig desamma tillbaka. Tacksi.)

Förlåt, men jag orkar inte ladda upp bilderna idag. Det blev extremt dåligt ljus. Jag har extrem tröttma, och vill typ mest sova. Men jag håller mig vaken lite till och nördar. Imorgon blir det jobbigt med två timmars Italienska. Det är sådana lektioner man bara vill sova igenom. Jag har försökt att hitta på ett tema till min nya playlist, men jag hittar inget. Alla mina låtar jag verkligen älskar, de är gamla och sönderlyssnade. Min musiksmak har nått botten, verkligen.
(you know that love can do you like a shotgun.)

Idag bakade jag hemma hos Sneli, med Nozzi. Vi bakade, skrattade, tog kort och fick fram fina havreflarn. Mer kolakakor med havregryn i, men de var galet goda. Sedan gick vi och åt kyckling med jordnötssås hos Thai. Det var gott. Det finaste var när vi satt inne i Snelis rum och pratade i typ två timmar. Det är viktigt att prata ibland, och jag trivs verkligen runt de. Så fint att bara prata med någon som verkligen lyssnar. Allting som sas i det rummet var viktigt, för allting de säger är liksom viktigt. Jag kan inte sätta ord på hur mycket jag faktiskt tycker om de två, för när jag ser på de två så ser jag liksom en del av mig själv. De är ovärdeliga för mig. Och det kommer bilder från idag imorgon, när jag har hunnit redigera och lite sådant. Ha en fin första advent, för det har jag verkligenverkligenverkligen haft!

Jag har här med bestämt mig för att starta band, med eller utan annat folk. Jag skulle ju vilja ha med fint folk, som Sneli eller Nozzi, men då får det liksom vara på. Verkligen på. Det här ska hända nu. För jag behöver ett tidsfördriv, och ett fint sådant. Ville bara berätta det.
(Och om det verkligen händer, ja, då kommer ni få lyssna.)

Jag kommer ihåg en sommar då jag hade det som bäst. 2009. Jag kommer ihåg några dagar in i sommarlovet och det var rätt så dåligt väder. Jag satt hemma hos Amelie och vi tog det lugnt. Vi bestämde oss för att bjuda hem Ludwig och Kevin, och vi sjöng singstar. Jag sjöng inte, utan satt mest och tittade på och levde på lyckan de spred runt sig. Jag var inne på msn och pratade med Ludvig och det hände en hel del saker och jag mådde så illa inombords. Jag kommer ihåg känslan att säga hejdå till honom via msn och känna hur den där paniken och sorgen förgiftade mig. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag bara ville sova bort allting. Då gick vi ut och gick, jag, Amelie, Ludwig och Kevin. Kevin åkte hem och Ludwig och Amelie och jag gick i hagaparken. Det började regna och vi bestämde oss för att bada. Det var så varmt och fuktigt och Ludwig tog en hel massa kort. Sedan begav vi oss hem och Fritz och Vita kom över. Vi satt och tittade på film och just den stunden var jag verkligen lycklig. Det var en märklig känsla att vara så förstörd och så helad på samma gång. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här var livet. Det var så lätt och känsligt, så lätt förstörbart, men ändå så himla vackert. Jag somnade där, framför Amelies TV med Vita på ena sidan och Amelie på andra. Det var även första gången jag såg på Walk the line, som nu är en film jag håller väldigt kärt. Och precis innan jag somnade så drömde jag om Ludvig, att allting skulle bli bra. Men det blev aldrig bra, i alla fall för honom. För mig blev det bra, bättre faktiskt. Jag skulle kunnat ta ett annat minne, som när jag träffade finingarna jag går i samma klass med och så vidare. Men jag valde det här för att det är det jag alltid tänker på när någon säger sommar. Det är den fina känslan som jag får. Och för mig är det den finaste känslan i världen. Den är helt enkelt oslagbar.

(klicka på bilderna för att göra de större, och skarpare(?))

Förlåt. Men jag hatar att beskriva min dagar. De är långa, tråkiga och ointressanta. Och ja, det gick bra på gymnnasiemässan. Många kom till vårt ställe och var snälla och ställde många frågor. Jag och Janica gjorde bra ifrån oss, faktiskt. Sedan efteråt åt vi, och jag åkte sedan hem med pendeltåget. Det var så himla hemskt. På tåget satt en kvinna, och precis när tåget började åka från Älvsjö sa hon högt till telefonen: Jag vill skiljas. Ingen reagerade förutom jag. Är det inte en hemsk värld vi lever i, där man tydligen gör slut via telefon när man sitter på pendeltåget? Jag tycker det. Hon såg så trött ut, och jag satte istället i mina hörlurar i öronen. Hur kan man vara så himla hjärtlös? Har man ingen respekt för någon man har varit gift och har barn med? Mina föräldrar ville båda göra det, så det känns liksom finare så, eftersom ingen av de behövde känna sig ledsna. Det var dött redan, och nu är båda två mycket lyckligare med deras nya. Men jag kan inte tänka på att det där kan hända mig någon dag. Att jag älskar någon, som sedan bara flyr. Det är en hemsk känsla. Men på något sätt så förklarade Håkan det med Trubbel. Fortfarande tycker jag att det är fel och förskräckligt, men jag kan leva med det. Leva med att ibland så ger livet en en annan väg. En kanske finare väg att traska.

"I wanna be irreplaceable,
I wanna be of use.
I wanna be functional,
I wanna give you peace."
(Tänkte ge lite musik eftersom det var ganska så länge sedan. Det här är i princip det ända jag lyssnar på nu för tiden. Den är så himla fin på ett fint sätt.)

Jag hatar verkligen att inte ha mitt liv under kontroll. Det är som sand som rinner genom mina fingrar när jag ens försöker. Jag orkar inte beskriva det här, för det känns som att jag bara klagar i min blogg nu för tiden. Jag är egentligen inte så här irl, det är bara det att bloggen har blivit det stället jag skriver av mig. Sitter och lyssnar på Lovers in japan (den biten som börjar efter 3:57) och äter min sista piggelin. Och tänker. Som jag alltid gör. Det är ett kallt vinterland utanför fönstret, och jag fryser. Har ni någonsin undrat om någon tänker på er just nu? Just när du tittar ut genom fönstret och undrar vad den gör. Det behöver inte vara en förälskelse, en vän eller familj. Det kan vara personen mitt emot som tänker: "hon ser så olycklig ut", eller en lärare som just läser uppsatsen du lämnat in. Jag tänker ofta så. Vad alla gör precis nu.

Okej. Jag ville bara informera er om att jag mår betydligt bättre idag, och angående det där du pratade om Notsi så vet jag det, men det har gått över efter dagen innan igår.
Eftersom jag känner att jag bara sitter och skriver mest här, så ska jag ge er en fråga. Vad vill ni se mer av här? Bilder? Musik? Videos? SKRIV. För det här kan liksom vara den ända gången jag ger er denna makt. Hihihi. Skriv nu!

Jag mår sämre än igår, sämre än jag någonsin gjort tror jag. Jag slapp vakna med illamående men jag känner mig svag och gråter konstant. Jag gråter inte av någon speciell anledning, utan bara utmattning. Bara att gå ur sängen känns som det jobbigaste jag någonsin gjort. Efter att mamma kom hem och gav mig soppa känns det lite bättre, och jag orkade gå upp ur sängen. Imorgon ska jag tvinga mig iväg till skolan, även om jag mår värre. Jag saknar skolan och har tröttnat på att ligga i sängen och gråta. Jag försöker läsa igenom Lisas mail på facebook, men jag klarar psykiskt inte av det. Nu ska jag ringa till pappa och gråta och klaga på att han inte är här med colan han lovade mig. Gud, eller vad nu som kommer ge mig lycka, gör mig frisk och ge mig en pappa som kan teleportera sig, så han kommer direkt när man behöver honom.

(lite annorlunda redigering, men jag gillar den!)
(klicka på bilderna för att de ska bli större - typ lite skarpare!)

man sitter och stresskriver en uppsats på engelska och somnar på skrivbordet. Helt plötsligt vaknar man, och då fortsätter man skriver.
(blä!)

Hej jag heter Tilde och i natt hade jag världens värsta natt.
Allting började med att jag vaknade illlamående, som jag nästan alltid gör, men den här gången var det betydligt värre. Jag blev yr och kall, och det kändes som att jag skulle svimma. Så jag gick in och skrek: PAPPA. och han vaknade och sa: MEN GUD VAD DU SKRÄMMER MIG! Och just när han sa det började jag spy ner ans fina överkast och då ledde han mig in på toan där det hela fortsatte. (ska inte beskriva, det är för äckligt.). Jag gick sedan och la mig och mådde sämst på jorden. Dock så är det bra, för då kanske jag i framtiden slipper mitt illamående. Just nu mår jag också lite illa, men det går nog över snart. Och jag kan liksom inte bli gladare än när världens finaste (tre<3) personer skickat 20 sms för att väcka mig. Tack<3

Det är svårt att beskriva en vänskap så fantastisk som vår. Det är svårt att berätta för världen hur värdefulla ni är för mig, men jag ska försöka.
Som jag berättade för dig Sneli igår, att utan er skulle mitt liv vara kasst. Jag skulle överleva, kanske ha hittat andra vänner, men jag kan helt enkelt inte se en värld utan er nu. Det känns liksom otänkbart att inte ha er i mitt liv. Att aldrig fått leva de där små ögonblicken av perfektion jag alltid lever i när jag är runt er. Det är som att ni är magiska och får mig att tänka snälla, fina tankar. Som att allting bara löser sig. Jag kan inte förstå den som har hjärta att någonsin skada er, förstör det där fina ni bär inom er. Vi bråkar aldrig, verkligen aldrig. Visst kan vi bli irriterade på varandra, men jag har inget minne om att vi har verkligen bråkat någon gång. Vi behöver aldrig bråka över killar, eftersom vi har så olika killsmak, aldrig behöver vi bråka om tider eftersom vi alla kommer försent. Vi behöver aldrig bråka om filmval när vi ska se på film, för vi har likadan filmsmak och vi behöver aldrig bråka om vart vi ska vara, för det är nästan en självklarhet att vi ska vara hos Lisa. Mitt rum är fylld av små saker som alltid påminner mig om er, som den fina "tavlan" ni gjorde till min födelsedag. Eller som min mobil som är fylld av bilder och filmer på hur vi hade det när vi alla bodde i gångavstånd från varandra. Man brukar ju säga att man inte vet vad man har fören man förlorar det, och även fast jag inte har förlorat er så vet jag att ni är ovärdeliga. Det var ovärdeliga tider då vi kunde träffas och bara vara, istället för det vi har nu. Det blir svårare när någon flyttar tusentals mil ifrån de andra, men ändå håller vi ihop. För våran vänskap är så fin och stark att den klarar allting. Jag kan bara hoppas att vi håller ihop tills vi är nittion, då vi flyttar. Att vi får uppleva det verkliga livet tillsammans. För om det är likadant som det vi har gått igenom innan vill jag inget hellre än att leva det med er. För ni är det allra bästa, den vänskapen man bara kan hoppas på att få uppleva.
"When I had no one to call, all the world had shut me down.
I showed up at your door, so blue.
Thank god I have a friend like you."
(kunde ju bara sagt att jag älskar er, men det är för svagt sagt.)

"Igår var högst upp, imorgon är jag nedanför.
Jag ser inga gnistor slå ifrån min egen glöd.
Jag vill känna mer, se mer än jag ser.
Någon kommer brännas ner.
En miljon på banken, men ingenting att leva för."

Min dag var förfärligt fin. Jag vaknade upp kvart i sju, och åt för första gången på länge frukost. Sedan satte jag på musik, sminkade mig och satte på mig riktiga kläder (två par strumpbyxor, ett par jeans, en t-shirt, en kofta, en tjocktröja, ett par strumpor, en mössa, en halsduk och ett par converse) och åkte till skolan. Vi började klocka åtta med ett prov i datakunskap, som jag fick minst VG+ på. Lykliiii. Sedan var historian inställd, och svenskan, så jag och Janica gick och åt på donken. Sedan gick vi tillbaka till skolan och jag åkte hem runt tolv. När jag kom hem la jag mig och somnade bredvid Adam, och det var så mysigt. Sedan försökte jag mig på att spela lite Eyetoy i min ensamhet, men det gick inge' bra. Nu lyssnar jag lite på Belle and Sebastians nya album, och ikväll planerar jag att följa med pappa ut med adam och sedan kika på Criminal minds. Ända sedan jag och pappa slutat ta upp Anette på ett negativt sätt längtar jag faktiskt tills han kommer hem. Det känns fint att bo med någon, och inte bo ensam. Nörd jag är, men faktiskt. Det är så fint att ha en pappa man älskar som en förälder och som en vän. Tur att jag har dig pappa.

(klicka på bilden för att göra den större.)

På något sätt är det fint att man säger: det har hänt någonting fantastiskt! i skolan, och att då alla mina kompisar vet vad det handlar om. Jag skulle vilja berätta för hela världen, men det är inte intressant för resten av världen. Bara för mig. Och fint att sitta och lyssna på Kent och veta att någonstans så kanske det finns någonting som är lika lycklig som jag är just nu. Fast att jag vet att min lycka aldrig är särskilt långvarig, så känns det fint att veta att jag kan må så här bra. Det hade jag nästan glömt. Iallafall har vi två timmars lunch imorgon, och på tisdag kommer jag att avlida. Och det där med ".day", så kommer det snart. Imorgon kanske, eller på fredag. Får se.

Tror inte jag kan sova i natt, känns inte som det i alla fall. Den här fina känslan kan jag leva på, känns det som. Om ni vet vad jag menar så borde ni vara lyckliga. För det är den finaste känslan. Jag kan inte förklara den, utan bara försöka spara den inom mig. Jag vill bara ligga ner och känna denna vackra känsla ta över min kropp. Och spela om samma korta, men otroligt fina text, som får mig att tänka på orsaken.
"Du frågar mig vad kärlek är, men jag vet inget om det där.
Bara sådant man kan mäta, kan jag förstå."

Kan någon förklara för mig hur man kan leva på en planet av tusentals människor, och ändå känna sig så ensam ibland? Kan någon snälla svara på varför kärlek gör en så sönderslagen, men ändå så hel? Kan någon säga varför man aldrig kan fånga en känsla inom sig när man vill, men när man hatar den stannar den i flera dagar? Och när denna någon håller på, kan den då förklara hur vänner kan kännas så starka, fast det har lika svåra problem? Och sist men inte minst, varför verkar det alltid som att de personerna man vet att man älskar tusen gånger djupare än, alltid får den man håller så kärt? För jag förstår inte logiken i det. Och om det nu är så, att denna person har svar på alla frågor kan jag gratulera. För jag tror då denna person har löst "the secret of life".

Kärlek är medicin att överleva som tar död på alla andra kroppsdelar än hjärtat. Kärlek är att se fel och brister, men älska de mer än det positiva. Kärlek är att hålla handen och inte vela någonting annat än den andra personen ska kunna känna hur mycket man älskar den, genom ens blodådror som snuddar dens. Kärlek är en dum känsla, som man ibland kan leva på. Kärlek kan vara luften man andas, eller marken man går på. Den kan också vara tonerna till en vacker låt, eller nyckeln man för in i låset när man har haft en jobbig dag. Kärlek kan också vara någonting som gör så obeskrivligt ont. Någonting man ligger och tänker på varje kväll man ska sova, eller någonting man tänker på, när man tänker på hur man ska förstöra en människa inifrån. Kärlek sägs vara den starkaste kraften, och det tror jag på. Att kärlek kan rädda en person, men samtidigt förstöra den så himla barbariskt. Jag tror att kärlek är båda gott och ont, att kärlek är både fint och fult. Att man bör ta sig in i kärlek med vetenskapen om att man kan vinna guld eller förlora allt. Men det finaste med kärlek är ändå om man besegrar alla odds och vinner det finaste man någonsin kunnat vinna. En annan persons fullständiga hjärta. Jag tror alltså, eller snarare vet, att kärlek är värt alla risker. All smärta. Så kärlek för mig är att vilja dela en stor del av sitt liv med en person, och inte egentligen bry sig om någonting annat.

Hej. Idag känner jag mig sjuk. Jag vet inte varför jag sa hej, för det låter så fult, men det blev hej idag. Jag vaknade och trodde jag hade halsfluss, men hade det inte. Nu har jag varit ute på en prommis med Sneli och innan dess har jag legat och degat i soffan. Pappa är på middag hemma hos Anette, och Åke är hemma hos mamma, så jag måste ligga själv i denna jobbiga lägenhet och gråta. Jag gråter alltid när jag är sjuk, jag vet egentligen inte varför. Jag har mått illa och varit yr, men det har gått över lite nu. Nyligen kom mamma över med en grönsaksgryta som jag har ätit, och det hjälpte lite. Det där med Day skjuts upp tills imorgon, eftersom jag verkligen inte orkar. Just nu tittar jag på Big Momma House(?) och kommer titta på en till film på femman innan jag går och sussar. Jag orkar verkligen ingenting annat. Och i sällskap har jag Adam, ett paket fullt med piggelin, krämbullar, juice och chips. Inte undra på att jag mår illa. Öh.

(yesterday)
07:36 - Nyponsoppa med en macka.
12:15(?) - Smoothie och en macka. (<3)
18:26 - Pasta med quornfärssås.
Intresseklubben antecknar.

Fina du. Grattis på födelsedagen, och tack för att du inte vet vem jag är fast du alltid förgyller mitt hjärta med någon stags salva mot svårigheter. Fortfarande, efter två års av lyssnande, så är det fortfarande lika vackert att höra din röst som berättar om svår kärlek. Mitt lilla tonårshjärta slår fortfarande för musiken du inte längre spelar.
(wikipedia. Hans musik.)

Till att börja med vill jag nämna att mina föräldrar är det bästa. Det första jag tänker på när jag tänker på lycka. Jag föddes den sjunde januari på Karolinska sjukhuset där jag nu bor tio minuter ifrån. Jag växte dock upp i en vit villa med rosa knutar i Kista. Det är svårt att inte beskriva min barndom med fina minnen, för den var verkligen kick-ass. Det var lätt att leva i denna fina villa, med sin fina familj och sina fina små kompisar. När jag skulle börja skolan flyttade vi till lägenheten jag bor i nu. Jag fick inget eget rum fören jag fyllde 10, då min syster flyttade ut.

Pappa är den finaste människan jag vet. En klar hjälte i mina ögon. När mina föräldrar skiljde sig för ungefär fem år sedan så behöll pappa lägenheten. Vår familj blev i tusentals små bitar, med att min syster flyttade ihop med hennes nuvarande "sambo", med att mamma flyttade ut och jag och pappa stannade här. Jag och pappa har alltid varit tajta, gjort precis allting tillsammans, och det kändes alldeles för bra att det höll sig. Att pappa fortfarande, efter sexton år, ser ljus i mig när det känns som att det har slocknats.

Min mamma är världens mest komplicerade människa. Jag och mamma har ett komplicerat förhållande, som jag inte vågar uttrycka mig om. För att när jag uttrycker det låter det som att jag hatar min mamma, vilket jag inte gör. Min pappa hatar ibland min mamma, men jag har bara ren kärlek till henne. Jag ser upp till henne för att hon vet vad hon vill i livet, hon är stark och vågar göra saker hon vill. Hon vill alltid mitt bästa, och går över eld för mig. Någonstans inuti min mamma finns det någon slags ilska mot någon eller några, och den är obeskrivbar. Men ändå med denna ilska så tvivlar jag inte en dag på att min mamma är världens bästa mamma. För hon är det när hon vill. När hon kan. Jag är alldeles för gammal för att tycka illa om personers dåliga sidor. För med åren så lär man sig att utan dåliga sidor finns inga bra. Bara tråkiga, grå sidor.
(I went to a tripp I like call Childhood, and I never regret missing my last train. 'Cause without a easy way to pass through Childhood, I got to know myself.)

Min första kärlek I believe har inte slagit mig än. Visst har jag mött kärleken, men jag tror fortfarande inte att någon av de var min första kärlek. Min kärlekshistora är väldigt enkel. Jag har hört en hel del "men jag älskar dig ju" från folk, som jag själv inte älskat. Och så har jag ju sagt samma sak till folk, som inte har besvarat det. Kort sagt: Jag älskar alla som inte älskar mig, och älskar du mig, älskar jag inte dig. Jag har dessutom svårt att behålla mina känslor för folk. Och när de inte känner likadant är det svårt att inte behålla känslorna. Jag har, som ni säkert redan förstått, riktiga jävla problem. Fast problem comes with att vara en tonåring. En del av livet, ungefär. Ena dagen tycker jag att jag har gett upp på kärleken, och andra har jag inte det. Men fördelen med att ha så mycket krossat hjärta är att varje gång man hittar en fin "jag hatar kärleken"-låt, då känns det så himla fint och riktigt. Då förstår man och känner igen sig i den, även fast den artisten inte ens vet att du existerar. Jag trivs i att ha ett sprucket hjärta, för på något sätt är det sådan musik jag dras till.

"Jag har gått för långt, kan inte sluta gå.
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå.
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år.
För ljuset når så djupa sår.
Sjunker lite lägre, för varje gång jag vänder mig om.
Men jag vände om, än en gång.
Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt.
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt."
(Från en del av SNOOK, Daniel Adams-Ray,(s) nya album.
Helt fucking fantasiskt, går inte att klaga, liksom.)

Okej, svårtsvårtsvårt.
Hej! Jag heter Tilde, men kallar mig själv Columbus. Jag bor i Vasastan med min kära fader och min finfina hund. Jag har även en mamma och en storasyster som jag träffar då och då. Just nu går jag första året i gymnasiet, och har där träffat världens finaste vänner. Jag har en bästavän som bor i norrtälje som jag inte träffar så ofta, en bästavän tre sekunder från mig, en bästavän tio minuter från mig och en bästavän på andra sidan jordklotet. Jag går i inriktning SAM EKONOMI OCH JURIDIK (häftstift med capslock), och trivs i skolan. Min mamma kommer från norrland och min pappa ifrån Stockholm. Det är det man egentligen behöver veta. Det är väldigt svårt att skriva om sig själv, blö. Jag älskar musik. Jag har sjunigt hela mitt liv och har lärt mig spelat hyfsat bra gitarr på två år. Jag tycker även om att fotografera och rita. Det är inte helt fel heller att umgås med vänner och skratta. Just nu är jag även inne i en fas att jag gillar att spela pokémon silver på mitt gameboy color, och har lyckats levla upp min typhlosion till level 50. Om du nu vill veta mer, så kan du läsa om mig på fliken där uppe. Det var lite om mig.

Om du vill läsa, är det bara att klicka på "the day" du vill läsa om. Går det inte, är det för att jag inte hunnit skriva det än:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend(s)
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs Day 30 – One last moment
(Ny kategori som kommer fyllas av de här. Hittade listan på någon random blogg jag helt glömt bort namnet på. Tyfvär.)

The taste of love is sweet, when hearts like ours meet.
I fell for you like a child, oh, but the fire went wild.
I fell in to a burning ring of fire.
I went down, down, down and flames went higher.
And it burns, burns, burns. The ring of fire.
The ring of fire.

Bitter av läppen av frustration. Tittar på bilder och drömmer. Drömmer om dig. Om dig.
Fina Rebecca sover här ikväll. Tur att jag slipper sova själv, för annars hade det nog inte gått bra. Känner mig ensammast på jorden. Utan dig. Med dig.

Idag blir det halloween, en vecka sent, för mig. Inge bus eller godis, utan klä ut sig. Det är det absolut bästa med halloween. Eftersom alla de tre som är bjudna på middag säkerligen har åkt så ska jag avslöja vad jag blir detta år: EN SUPERHJÄLTE. Inte för att någon kommer se det, men så är tanken i alla fall. Nu ska jag gå och platta håret osvosvovsoovs. Mhm.

"Som i en gammal sång, som spelas på min grammofon.
Vill höra samma sång, där allt blir bra imorgon."

Känns lite som att mitt liv rasar ihop, sakta men säkert. Sitter med Du var min armé på repeat och önskar att det gick att ändra på vissa saker. Som att ens bästa vän bor i många land ifrån en och att kärlek var lättare. Lätt som en vind. Men det går liksom inte, och det gör mig ledsen. Ledsen att inte kunna längre förklara hur saker ligger till, för att jag inte ens vet det själv. Ledsen över att mina problem bara växer och ledsen för att jag tappar greppet av verkligheten. Det har hänt förr, och jag vill inte gå tillbaka dit. Aldrig någonsin mer.

Igår: Åkte in till stan och lekte cool med Rebecca och Emma. Det var grymt trevligt som det alltid är, och åt på Max och gjorde "köttkonst". HAHAHA. Vi filmade hela vägen hem med bussen, och sedan gick vi av på Jakobsberg(?) och åkte hem till mig och hämtade Pipis. Sedan åkte vi hem till Emmas moster och rökte vattenpipa, busringde folk som gick på galna saker, och åt godis och chips. ROLI.
Idag: Vaknade upp hemma hos Emma åt god frukost. Sedan åkte vi hem, och believe me: det var en "walk of shame". Jag såg ut som världens pundare med förstora strumpbyxor, gårdagens kläder och äckligt hår. Nu är jag hemma och väntar på att pappa ska komma hem och följa med mig och handla. jag ska byta kläder, självklart, men sedan begär det av till affären.
Imorgon: HALLOWEEEEEEEN! En vecka sent, but who's counting? Pappa åker bort, så då kommer Janica, Emma och Rebecca över på middag och sover över. Vi får se vad vi hittar på.

Idag failar allting. Men istället för att springa till tunnelbanan så bloggar jag. (Miss)lyckat.

Ska snart gå på planet och ska sitta på det i två timmar. Längtar galet mycket tills jag kommer fram. Jag kommer hem på onsdag, tills dess kommer bloggen stå tom. Tråkigt, men sant.