Columbus

Förlåt. Men jag hatar att beskriva min dagar. De är långa, tråkiga och ointressanta. Och ja, det gick bra på gymnnasiemässan. Många kom till vårt ställe och var snälla och ställde många frågor. Jag och Janica gjorde bra ifrån oss, faktiskt. Sedan efteråt åt vi, och jag åkte sedan hem med pendeltåget. Det var så himla hemskt. På tåget satt en kvinna, och precis när tåget började åka från Älvsjö sa hon högt till telefonen: Jag vill skiljas. Ingen reagerade förutom jag. Är det inte en hemsk värld vi lever i, där man tydligen gör slut via telefon när man sitter på pendeltåget? Jag tycker det. Hon såg så trött ut, och jag satte istället i mina hörlurar i öronen. Hur kan man vara så himla hjärtlös? Har man ingen respekt för någon man har varit gift och har barn med? Mina föräldrar ville båda göra det, så det känns liksom finare så, eftersom ingen av de behövde känna sig ledsna. Det var dött redan, och nu är båda två mycket lyckligare med deras nya. Men jag kan inte tänka på att det där kan hända mig någon dag. Att jag älskar någon, som sedan bara flyr. Det är en hemsk känsla. Men på något sätt så förklarade Håkan det med Trubbel. Fortfarande tycker jag att det är fel och förskräckligt, men jag kan leva med det. Leva med att ibland så ger livet en en annan väg. En kanske finare väg att traska.