Columbus

Jag kommer ihåg en sommar då jag hade det som bäst. 2009. Jag kommer ihåg några dagar in i sommarlovet och det var rätt så dåligt väder. Jag satt hemma hos Amelie och vi tog det lugnt. Vi bestämde oss för att bjuda hem Ludwig och Kevin, och vi sjöng singstar. Jag sjöng inte, utan satt mest och tittade på och levde på lyckan de spred runt sig. Jag var inne på msn och pratade med Ludvig och det hände en hel del saker och jag mådde så illa inombords. Jag kommer ihåg känslan att säga hejdå till honom via msn och känna hur den där paniken och sorgen förgiftade mig. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag bara ville sova bort allting. Då gick vi ut och gick, jag, Amelie, Ludwig och Kevin. Kevin åkte hem och Ludwig och Amelie och jag gick i hagaparken. Det började regna och vi bestämde oss för att bada. Det var så varmt och fuktigt och Ludwig tog en hel massa kort. Sedan begav vi oss hem och Fritz och Vita kom över. Vi satt och tittade på film och just den stunden var jag verkligen lycklig. Det var en märklig känsla att vara så förstörd och så helad på samma gång. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här var livet. Det var så lätt och känsligt, så lätt förstörbart, men ändå så himla vackert. Jag somnade där, framför Amelies TV med Vita på ena sidan och Amelie på andra. Det var även första gången jag såg på Walk the line, som nu är en film jag håller väldigt kärt. Och precis innan jag somnade så drömde jag om Ludvig, att allting skulle bli bra. Men det blev aldrig bra, i alla fall för honom. För mig blev det bra, bättre faktiskt. Jag skulle kunnat ta ett annat minne, som när jag träffade finingarna jag går i samma klass med och så vidare. Men jag valde det här för att det är det jag alltid tänker på när någon säger sommar. Det är den fina känslan som jag får. Och för mig är det den finaste känslan i världen. Den är helt enkelt oslagbar.