Day 03 – Your parents
Till att börja med vill jag nämna att mina föräldrar är det bästa. Det första jag tänker på när jag tänker på lycka. Jag föddes den sjunde januari på Karolinska sjukhuset där jag nu bor tio minuter ifrån. Jag växte dock upp i en vit villa med rosa knutar i Kista. Det är svårt att inte beskriva min barndom med fina minnen, för den var verkligen kick-ass. Det var lätt att leva i denna fina villa, med sin fina familj och sina fina små kompisar. När jag skulle börja skolan flyttade vi till lägenheten jag bor i nu. Jag fick inget eget rum fören jag fyllde 10, då min syster flyttade ut.
Pappa är den finaste människan jag vet. En klar hjälte i mina ögon. När mina föräldrar skiljde sig för ungefär fem år sedan så behöll pappa lägenheten. Vår familj blev i tusentals små bitar, med att min syster flyttade ihop med hennes nuvarande "sambo", med att mamma flyttade ut och jag och pappa stannade här. Jag och pappa har alltid varit tajta, gjort precis allting tillsammans, och det kändes alldeles för bra att det höll sig. Att pappa fortfarande, efter sexton år, ser ljus i mig när det känns som att det har slocknats.
Min mamma är världens mest komplicerade människa. Jag och mamma har ett komplicerat förhållande, som jag inte vågar uttrycka mig om. För att när jag uttrycker det låter det som att jag hatar min mamma, vilket jag inte gör. Min pappa hatar ibland min mamma, men jag har bara ren kärlek till henne. Jag ser upp till henne för att hon vet vad hon vill i livet, hon är stark och vågar göra saker hon vill. Hon vill alltid mitt bästa, och går över eld för mig. Någonstans inuti min mamma finns det någon slags ilska mot någon eller några, och den är obeskrivbar. Men ändå med denna ilska så tvivlar jag inte en dag på att min mamma är världens bästa mamma. För hon är det när hon vill. När hon kan. Jag är alldeles för gammal för att tycka illa om personers dåliga sidor. För med åren så lär man sig att utan dåliga sidor finns inga bra. Bara tråkiga, grå sidor.
(I went to a tripp I like call Childhood, and I never regret missing my last train. 'Cause without a easy way to pass through Childhood, I got to know myself.)
Pappa är den finaste människan jag vet. En klar hjälte i mina ögon. När mina föräldrar skiljde sig för ungefär fem år sedan så behöll pappa lägenheten. Vår familj blev i tusentals små bitar, med att min syster flyttade ihop med hennes nuvarande "sambo", med att mamma flyttade ut och jag och pappa stannade här. Jag och pappa har alltid varit tajta, gjort precis allting tillsammans, och det kändes alldeles för bra att det höll sig. Att pappa fortfarande, efter sexton år, ser ljus i mig när det känns som att det har slocknats.
Min mamma är världens mest komplicerade människa. Jag och mamma har ett komplicerat förhållande, som jag inte vågar uttrycka mig om. För att när jag uttrycker det låter det som att jag hatar min mamma, vilket jag inte gör. Min pappa hatar ibland min mamma, men jag har bara ren kärlek till henne. Jag ser upp till henne för att hon vet vad hon vill i livet, hon är stark och vågar göra saker hon vill. Hon vill alltid mitt bästa, och går över eld för mig. Någonstans inuti min mamma finns det någon slags ilska mot någon eller några, och den är obeskrivbar. Men ändå med denna ilska så tvivlar jag inte en dag på att min mamma är världens bästa mamma. För hon är det när hon vill. När hon kan. Jag är alldeles för gammal för att tycka illa om personers dåliga sidor. För med åren så lär man sig att utan dåliga sidor finns inga bra. Bara tråkiga, grå sidor.
(I went to a tripp I like call Childhood, and I never regret missing my last train. 'Cause without a easy way to pass through Childhood, I got to know myself.)
Kommentarer
Postat av: nelly
Omg tilde du skriver så bra, jag blir avundsjuk. Du är typ bäst på att använda språket på ett bra sätt, du kommer att komma långt med det här i framtiden. <3
Trackback
