Columbus

En kalender. En gammal, äcklig mascara. Fyra pennor. Fem enkronor. En liten borste. Busskort. Plånbok. En parfym. Ett skrivblock. Tusen papper om oviktiga saker. En eyeliner.

Jag har en syster. En storasyster. Detta foto var taget när jag föddes, alltså för ungefär 17 år sedan, och det är mitt favoritkort på oss två. I bakgrunden kan man se köket där vi bodde tills jag blev fem och flyttade. Min syster är tio år äldre (9 år, 9 månader och 27 dagar äldre, för att vara lite mer exakt) än mig, vilket är en bra siffra. Jag och min syster har aldrig riktigt bråkat, förutom när jag var ungefär åtta-nio och hon tyckte jag var världens största idiot. Jag och min syster har alltid varit väldigt nära varandra, och för några år sedan flyttade hon ut. Hon bodde granne med oss i ungefär två år, tills hon flyttade ihop med hennes nuvarande blivande man. Hon är världens finaste, och det gör mig alltid väldigt mycket säkrare när hon är runt. För om jag och pappa bråkar tar hon alltid min sida. Det bara är så, en oskriven regel. Eftersom jag inte har några andra syskon, så blir hon liksom den enda jag riktigt kan prata med. När mamma och pappa skiljdes var hon min klippa som jag kunde hålla i när det stormade och gömma mig bakom när det blev för mycket. Jag skulle verkligen göra allt för henne. Vi träffas ungefär en gång i veckan och de små timmarna jag ser henne är verkligen fantastiska. Obeskrivbara. Hon och jag har väldigt lik humor och musiksmak, och tack vare henne har jag växt upp med Kent, Broder daniel och Håkan hellström. Det gör mig alltid så otroligt stolt när jag tänker på henne, och hon är lite av min idol. Så fin och så oövervinnerlig. Hon bevisar för mig att allting går, bara man vill, och det har fått mig att tro på saker. På viktiga saker. När jag var tretton spenderade jag så mycket tid med henne att folk på affären trodde att hon var min mamma. Och hon brukade säga: Tänk om jag vore din mamma. och jag brukade tänka, och liksom tycka om det. Jag skulle gilla att han henne som mamma. Och hon har alltid varit en liten mamma som ser över mig, passar mig, håller mig inom räckhåll och aldrig tillåter mig försvinna för långt in i mörkret. Jag kan inte föreställa mig en finare och bättre syster. Hon är det enda jag alltid kommer ha, och om man ser det så, så känns allting lite bättre. För om jag förlorade allt, så skulle jag fortfarande ha det bästa kvar.
(Även fast du inte kan läsa det här, så kanske du kan känna någonstans ett litet ljus till ditt hjärta. För du är bäst, och jag älskar dig, kära syster.)

Underkläder. Strumpbyxor. Svart t-shirt. Grå tjocktröja. Svart kjol. Blå mössa. Svart halsduk. Bästishalsband. Blå jacka.
Kul, jag vet,

Det är nästan lättare att säga det jag inte tror på.
Jag tror inte på gud, eller någon religion. Enligt min mening tar det med liv än det räddar. Jag tror inte på något för evigt, men ser inte heller på det som något negativt. Jag tycker liksom att eftersom det inte finns någonting som varar i all evighet så bör man hålla hårt i det värdefulla, och inte se bakåt. Jag tror inte på perfektion, även om jag är en slav under ordet perfekt. Jag tror verkligen inte att det finns någon som är perfekt för mig, tror inte på att det finns en perfekt låt eller perfekt människa. Jag tror inte att perfektion går att uppnå, utan bara idioti vi har skapat för att alltid ha någonting att sträva mot. Jag tror inte på kommunistiska tankar, eftersom det aldrig kommer att uppnås alla alla kommer få exakt likadan frihet. Jag tror inte på att kvinnor och män någonsin kommer få exakt lika stor makt, däremot är jag för att kvinnor ska få mer makt.
Jag tror dock på någon slags karma, att om man gör fina, goda saker så får man tillbaka fina, goda saker. Inte kanske att om man gör elaka saker blir man dödad, eller får otur, utan mer att om man alltid ger alla en ärlig chans så får man kanske det tillbaka. Det är en fin tanke i alla fall. Jag tror på att musik kan rädda någon, för att musiken räddar mig varje dag. Jag tror ibland på ödet, och hoppas att det ska ge mig något fint i framtiden. Jag tror på att det finns stjärnsystrar, eftersom jag har hittat (några av?) mina. Jag blir fortfarande förvånad hur lika vi är, jag och mina ögonstenar. Och sist, men absolut inte minst, tror jag på att kärleken är den starkaste kraften. Jag tror på kärleken. Idioter säger att kärlek är en illusion, men jag tror faktiskt att kärleken är en äkta, och en väldigt fin, känsla. Även den tror jag kan rädda och förändra. Jag kommer säkert komma på tusentals saker efteråt.
(och snälla, kom inte med några "VA? VARFÖR TROR DU PÅ " " DET?!", för det är ett fritt land. Jag tvingar inte dig tro som jag, och jag förväntar mig desamma tillbaka. Tacksi.)

Jag kommer ihåg en sommar då jag hade det som bäst. 2009. Jag kommer ihåg några dagar in i sommarlovet och det var rätt så dåligt väder. Jag satt hemma hos Amelie och vi tog det lugnt. Vi bestämde oss för att bjuda hem Ludwig och Kevin, och vi sjöng singstar. Jag sjöng inte, utan satt mest och tittade på och levde på lyckan de spred runt sig. Jag var inne på msn och pratade med Ludvig och det hände en hel del saker och jag mådde så illa inombords. Jag kommer ihåg känslan att säga hejdå till honom via msn och känna hur den där paniken och sorgen förgiftade mig. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag bara ville sova bort allting. Då gick vi ut och gick, jag, Amelie, Ludwig och Kevin. Kevin åkte hem och Ludwig och Amelie och jag gick i hagaparken. Det började regna och vi bestämde oss för att bada. Det var så varmt och fuktigt och Ludwig tog en hel massa kort. Sedan begav vi oss hem och Fritz och Vita kom över. Vi satt och tittade på film och just den stunden var jag verkligen lycklig. Det var en märklig känsla att vara så förstörd och så helad på samma gång. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här var livet. Det var så lätt och känsligt, så lätt förstörbart, men ändå så himla vackert. Jag somnade där, framför Amelies TV med Vita på ena sidan och Amelie på andra. Det var även första gången jag såg på Walk the line, som nu är en film jag håller väldigt kärt. Och precis innan jag somnade så drömde jag om Ludvig, att allting skulle bli bra. Men det blev aldrig bra, i alla fall för honom. För mig blev det bra, bättre faktiskt. Jag skulle kunnat ta ett annat minne, som när jag träffade finingarna jag går i samma klass med och så vidare. Men jag valde det här för att det är det jag alltid tänker på när någon säger sommar. Det är den fina känslan som jag får. Och för mig är det den finaste känslan i världen. Den är helt enkelt oslagbar.

Det är svårt att beskriva en vänskap så fantastisk som vår. Det är svårt att berätta för världen hur värdefulla ni är för mig, men jag ska försöka.
Som jag berättade för dig Sneli igår, att utan er skulle mitt liv vara kasst. Jag skulle överleva, kanske ha hittat andra vänner, men jag kan helt enkelt inte se en värld utan er nu. Det känns liksom otänkbart att inte ha er i mitt liv. Att aldrig fått leva de där små ögonblicken av perfektion jag alltid lever i när jag är runt er. Det är som att ni är magiska och får mig att tänka snälla, fina tankar. Som att allting bara löser sig. Jag kan inte förstå den som har hjärta att någonsin skada er, förstör det där fina ni bär inom er. Vi bråkar aldrig, verkligen aldrig. Visst kan vi bli irriterade på varandra, men jag har inget minne om att vi har verkligen bråkat någon gång. Vi behöver aldrig bråka över killar, eftersom vi har så olika killsmak, aldrig behöver vi bråka om tider eftersom vi alla kommer försent. Vi behöver aldrig bråka om filmval när vi ska se på film, för vi har likadan filmsmak och vi behöver aldrig bråka om vart vi ska vara, för det är nästan en självklarhet att vi ska vara hos Lisa. Mitt rum är fylld av små saker som alltid påminner mig om er, som den fina "tavlan" ni gjorde till min födelsedag. Eller som min mobil som är fylld av bilder och filmer på hur vi hade det när vi alla bodde i gångavstånd från varandra. Man brukar ju säga att man inte vet vad man har fören man förlorar det, och även fast jag inte har förlorat er så vet jag att ni är ovärdeliga. Det var ovärdeliga tider då vi kunde träffas och bara vara, istället för det vi har nu. Det blir svårare när någon flyttar tusentals mil ifrån de andra, men ändå håller vi ihop. För våran vänskap är så fin och stark att den klarar allting. Jag kan bara hoppas att vi håller ihop tills vi är nittion, då vi flyttar. Att vi får uppleva det verkliga livet tillsammans. För om det är likadant som det vi har gått igenom innan vill jag inget hellre än att leva det med er. För ni är det allra bästa, den vänskapen man bara kan hoppas på att få uppleva.
"When I had no one to call, all the world had shut me down.
I showed up at your door, so blue.
Thank god I have a friend like you."
(kunde ju bara sagt att jag älskar er, men det är för svagt sagt.)

Min dag var förfärligt fin. Jag vaknade upp kvart i sju, och åt för första gången på länge frukost. Sedan satte jag på musik, sminkade mig och satte på mig riktiga kläder (två par strumpbyxor, ett par jeans, en t-shirt, en kofta, en tjocktröja, ett par strumpor, en mössa, en halsduk och ett par converse) och åkte till skolan. Vi började klocka åtta med ett prov i datakunskap, som jag fick minst VG+ på. Lykliiii. Sedan var historian inställd, och svenskan, så jag och Janica gick och åt på donken. Sedan gick vi tillbaka till skolan och jag åkte hem runt tolv. När jag kom hem la jag mig och somnade bredvid Adam, och det var så mysigt. Sedan försökte jag mig på att spela lite Eyetoy i min ensamhet, men det gick inge' bra. Nu lyssnar jag lite på Belle and Sebastians nya album, och ikväll planerar jag att följa med pappa ut med adam och sedan kika på Criminal minds. Ända sedan jag och pappa slutat ta upp Anette på ett negativt sätt längtar jag faktiskt tills han kommer hem. Det känns fint att bo med någon, och inte bo ensam. Nörd jag är, men faktiskt. Det är så fint att ha en pappa man älskar som en förälder och som en vän. Tur att jag har dig pappa.

Kärlek är medicin att överleva som tar död på alla andra kroppsdelar än hjärtat. Kärlek är att se fel och brister, men älska de mer än det positiva. Kärlek är att hålla handen och inte vela någonting annat än den andra personen ska kunna känna hur mycket man älskar den, genom ens blodådror som snuddar dens. Kärlek är en dum känsla, som man ibland kan leva på. Kärlek kan vara luften man andas, eller marken man går på. Den kan också vara tonerna till en vacker låt, eller nyckeln man för in i låset när man har haft en jobbig dag. Kärlek kan också vara någonting som gör så obeskrivligt ont. Någonting man ligger och tänker på varje kväll man ska sova, eller någonting man tänker på, när man tänker på hur man ska förstöra en människa inifrån. Kärlek sägs vara den starkaste kraften, och det tror jag på. Att kärlek kan rädda en person, men samtidigt förstöra den så himla barbariskt. Jag tror att kärlek är båda gott och ont, att kärlek är både fint och fult. Att man bör ta sig in i kärlek med vetenskapen om att man kan vinna guld eller förlora allt. Men det finaste med kärlek är ändå om man besegrar alla odds och vinner det finaste man någonsin kunnat vinna. En annan persons fullständiga hjärta. Jag tror alltså, eller snarare vet, att kärlek är värt alla risker. All smärta. Så kärlek för mig är att vilja dela en stor del av sitt liv med en person, och inte egentligen bry sig om någonting annat.

(yesterday)
07:36 - Nyponsoppa med en macka.
12:15(?) - Smoothie och en macka. (<3)
18:26 - Pasta med quornfärssås.
Intresseklubben antecknar.

Till att börja med vill jag nämna att mina föräldrar är det bästa. Det första jag tänker på när jag tänker på lycka. Jag föddes den sjunde januari på Karolinska sjukhuset där jag nu bor tio minuter ifrån. Jag växte dock upp i en vit villa med rosa knutar i Kista. Det är svårt att inte beskriva min barndom med fina minnen, för den var verkligen kick-ass. Det var lätt att leva i denna fina villa, med sin fina familj och sina fina små kompisar. När jag skulle börja skolan flyttade vi till lägenheten jag bor i nu. Jag fick inget eget rum fören jag fyllde 10, då min syster flyttade ut.

Pappa är den finaste människan jag vet. En klar hjälte i mina ögon. När mina föräldrar skiljde sig för ungefär fem år sedan så behöll pappa lägenheten. Vår familj blev i tusentals små bitar, med att min syster flyttade ihop med hennes nuvarande "sambo", med att mamma flyttade ut och jag och pappa stannade här. Jag och pappa har alltid varit tajta, gjort precis allting tillsammans, och det kändes alldeles för bra att det höll sig. Att pappa fortfarande, efter sexton år, ser ljus i mig när det känns som att det har slocknats.

Min mamma är världens mest komplicerade människa. Jag och mamma har ett komplicerat förhållande, som jag inte vågar uttrycka mig om. För att när jag uttrycker det låter det som att jag hatar min mamma, vilket jag inte gör. Min pappa hatar ibland min mamma, men jag har bara ren kärlek till henne. Jag ser upp till henne för att hon vet vad hon vill i livet, hon är stark och vågar göra saker hon vill. Hon vill alltid mitt bästa, och går över eld för mig. Någonstans inuti min mamma finns det någon slags ilska mot någon eller några, och den är obeskrivbar. Men ändå med denna ilska så tvivlar jag inte en dag på att min mamma är världens bästa mamma. För hon är det när hon vill. När hon kan. Jag är alldeles för gammal för att tycka illa om personers dåliga sidor. För med åren så lär man sig att utan dåliga sidor finns inga bra. Bara tråkiga, grå sidor.
(I went to a tripp I like call Childhood, and I never regret missing my last train. 'Cause without a easy way to pass through Childhood, I got to know myself.)

Min första kärlek I believe har inte slagit mig än. Visst har jag mött kärleken, men jag tror fortfarande inte att någon av de var min första kärlek. Min kärlekshistora är väldigt enkel. Jag har hört en hel del "men jag älskar dig ju" från folk, som jag själv inte älskat. Och så har jag ju sagt samma sak till folk, som inte har besvarat det. Kort sagt: Jag älskar alla som inte älskar mig, och älskar du mig, älskar jag inte dig. Jag har dessutom svårt att behålla mina känslor för folk. Och när de inte känner likadant är det svårt att inte behålla känslorna. Jag har, som ni säkert redan förstått, riktiga jävla problem. Fast problem comes with att vara en tonåring. En del av livet, ungefär. Ena dagen tycker jag att jag har gett upp på kärleken, och andra har jag inte det. Men fördelen med att ha så mycket krossat hjärta är att varje gång man hittar en fin "jag hatar kärleken"-låt, då känns det så himla fint och riktigt. Då förstår man och känner igen sig i den, även fast den artisten inte ens vet att du existerar. Jag trivs i att ha ett sprucket hjärta, för på något sätt är det sådan musik jag dras till.

Okej, svårtsvårtsvårt.
Hej! Jag heter Tilde, men kallar mig själv Columbus. Jag bor i Vasastan med min kära fader och min finfina hund. Jag har även en mamma och en storasyster som jag träffar då och då. Just nu går jag första året i gymnasiet, och har där träffat världens finaste vänner. Jag har en bästavän som bor i norrtälje som jag inte träffar så ofta, en bästavän tre sekunder från mig, en bästavän tio minuter från mig och en bästavän på andra sidan jordklotet. Jag går i inriktning SAM EKONOMI OCH JURIDIK (häftstift med capslock), och trivs i skolan. Min mamma kommer från norrland och min pappa ifrån Stockholm. Det är det man egentligen behöver veta. Det är väldigt svårt att skriva om sig själv, blö. Jag älskar musik. Jag har sjunigt hela mitt liv och har lärt mig spelat hyfsat bra gitarr på två år. Jag tycker även om att fotografera och rita. Det är inte helt fel heller att umgås med vänner och skratta. Just nu är jag även inne i en fas att jag gillar att spela pokémon silver på mitt gameboy color, och har lyckats levla upp min typhlosion till level 50. Om du nu vill veta mer, så kan du läsa om mig på fliken där uppe. Det var lite om mig.

Om du vill läsa, är det bara att klicka på "the day" du vill läsa om. Går det inte, är det för att jag inte hunnit skriva det än:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend(s)
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs Day 30 – One last moment
(Ny kategori som kommer fyllas av de här. Hittade listan på någon random blogg jag helt glömt bort namnet på. Tyfvär.)