Joy and happiness.


Dear god, I'm not a praying man. But, if you're up there, show me the way.

(No more trubble, in this town. Silent night, for a change.)
Har en känsla av att jag begår misstag. Igår visste jag precis vilken väg jag ville ta, och nu står jag och undrar om jag någonsin tagit rätt väg i mitt liv. Vet inte riktigt vart jag är på väg, och vet inte heller riktigt vart jag har varit.
"Men ska bara se framåt, för om man tittar bakåt, kan man bara tappa bort sig själv."

<3<3


On fire. Your heart. On fire.

Är sjukligt oroad att förlora någon jag älskar. Jag är konstant rädd att någon av mina äldsta kompisar ska "move on". Vet inte hur jag skulle överleva utan någon som har en sådan stor del av mig, och ärligt talat så ser jag det som att varenda en av mina kompisar har snott en del av mig. Jag kan kanske klara att ha de utspridda runt om på jordklottet, men en framtid utan de, är oacceptabel. Samtidigt värmer det mitt hjärta att veta att jag har världens finaste kompisar. Att de är alldeles asfina och sprider världens finaste ljus runt de. Jag älskar att gå runt och prata med de, och det är som att de räddar mig. Från att göra fel. Jag älskar att jag kan säga allting till de, och så förstår de. Ändå är jag konstant livrädd att förlora dem. Att ljuset de sprider, ska lysas mot någon annan. Vill samla ihop alla i en liten burk och bara släppa ut de när ingen annan är i närheten så de kan sno de. HAHA. Åh. Fina vänner.

Someone like you.

I had hoped you'd see my face
and that you'd be reminded,
that for me it isn't over.


Nothing compares,
No worries or cares.
Regrets and mistakes,
they are memories made.
Who would have known,
how bittersweet this would taste?

Never mind
:
I'll find someone like you.
I wish nothing but the best for you.
"Don't forget me", I beg.
"I'll remember", you said.
"Sometimes it lasts in love, but sometimes it hurts instead".

<3

High heels have got me falling down on my knees.

(And I'm begging you please.)
Igår var gullig. Vi grillade, traskade, gick till donken och gick på toaletten. Sedan traskade vi, långt, och pratade om allt och inget. Det var fint att träffa Beckis och Jan på ica, eftersom vi inte har träffats på forever. Jobbigt att jag fick veta att en av mina bättre vänner i klassen ska flytta till Skåne. Jobbigt + tråkigt. När vi traskade genom stan kom vi till vårt favoritställe (det stället vi alltid går) och hittade den plats jag har sökt så länge. Såg även personen jag har sökt ännu längre. Tror att det var den, i alla fall. Och när vi gick dit, visslade några killar åt oss och jag började asgarva. Nu sitter jag och äter godis från gårdagen och ska titta på Tough Love. Älskar det programmet. Och spela the sims, så klart.

My secret love.


Just keep your mouth shut, hold your head down and pray that it won't last.

(You were always on my mind.)

M.

Dagen efter har varit svart för mig. Stängde in mig i mitt rum, lyssnade på kent och önskade att dagen skulle ta slut. Pappa kom in med mat åt mig, och sedan gav han sig av igen. Han lämnade Adam här, och sa att det kanske skulle hjälpa. Låg i sängen och viskade texterna till låtarna jag lyssnade på tyst i Adams öra. Sedan åt jag, gick och duschade och nu sitter jag här och ska snart gå ut och köpa batterier. Vill egentligen inte gå ensam, men har inget sällskap. Måste gå ut och möta världen jag just nu hatar. På söndag morgon blir det att åka bil till norrland. Har nog aldrig sett fram emot att träffa mormor och morfar så här mycket. Bye.

Och snart finns det inga tårar kvar.


Tillägnad till världens bästa: Snart fyra år har vi känt varandra. Vartenda år lika jävla fantastiskt. Vi har gått från små töntar som skulle börja åttan, till att börja andra ring och riktiga IB. Vi har båda vuxit upp, fast på det bästa sättet. På det där sättet man fortfarande älskar disney, att åka pulka fast ändå bli smartare och mer erfaren. Du är den starkaste, mest fantastiska personen någonsin. Jag älskar hur vi båda håller varandra på rätt sida av vägen, och när någon av oss går för långt stoppar den andra den. Jag älskar hur vi kan bråka, men att det liksom går över på en sekund. Jag älskar hur du står ut med mitt tjat och jag älskar att vi alltid börjar bråka om att rätta varandra. När jag ringde pappa och grät idag, så hörde jag mig själv säga att jag inte vet hur jag kommer överleva utan dig. Jag kan bara tänka mig hur det skulle vara en evighet, och inte sex månader. Jag skulle kunna sitta och skriva alla våra minnen, men jag tror inte jag behöver det. Du och jag vet vilka som finns, och det räcker liksom. Jag kan bara försöka beskriva hur mycket du betyder för mig, och hur jävla stort hål du lämnar efter dig. Jag gillar tanken av att det är vår stad, att när vi spottade ner i vattnet, att vi lämnade en liten del av oss då. Stockholm är vår stad, din och min. Vi hann kanske inte göra allt vi velat göra den här sommaren, men vi lyckades att umgås mycket. Och det räcker långa vägar. Den här sommaren har varit så fin, och perfekt i sig. Nu när du åker tillbaka, bara vet jag att du kommer ha det superbra. Du kommer klara IB och göra mig världens stoltaste bästa vän. Och just det, jag älskar dig finaste. Min alldeles egna soulmate, andra halva, stjärnsyster osv. Med dig på min sida, kan det aldrig gå fel.
"Världen förtjänar inte dig, för du är det finaste jag vet. När allt annat är falskt och fel, och jag bara går ner mig. För det är så jag säger det: Du är det finaste jag vet."

Nu vet du allt, om ingenting, din jävla sopa.

Att traska hem utan hörlurar är bland det vackraste som finns. Att gå förbi hus man har gått förbi tusentals gånger, men ändå se de på ett helt annat. Insvepta i ett vackert mörker, med några få lampor som lyser, och höra avlägsna röster. Att gå förbi en gammal "kärlek"s hus, och le för att någonting som gick fel ändå gick rätt så rätt. Att se att folk jobbar klockan elva på kvällen, får mig att tänka på att Stockholm nog är Sveriges motsvarighet till New york. "The city that never sleeps". Och även fast det är vardag, så ser man fortfarande folk stå på balkongen med en drink i handen och samtala om någonting så oviktigt. Det får mig att inse att det finns hopp, även fast livet ibland skiter sig. Det får mig att inse att det finns hopp när en av mina bästa vänner snart försvinner till andra sidan jorden. Det är fint att uppleva det själv, att bara gå och lyssna på stadens alla sånger. Att vara själv kan ibland vara det finaste.

RSS 2.0