Columbus

Den åttonde augusti 2010 kommer jag ihåg som den svartaste dagen i mitt liv. Jag kommer ihåg hur jag satt och grät tills mitt huvud höll på att sprängas, och sedan grät jag ännu mer. Det fanns inget stopp. Min klippa som jag hade tagit stöd av i två år skulle inte längre finnas där. Jag kände mig för första gången som ensammast i världen. Jag kan fortfarande känna att jag behöver den klippan, att jag ibland bara behöver få se henne och berätta saker hon inte förstår, men att hon ändå förstår de. Det går inte att förklara en sådan komplett vänskap som jag delar med henne. Den sorterns vänskap där jag inte behöver beskriva för att hon ska förstå, den vänskapen där man alltid är så obeskrivligt lycklig och även om man inte är det, så kan man skratta sig lycklig över att ha någon som förstår hur det är. Jag är så lyckligt lottad att ha en sådan vän, även om den är på andra sidan jorden. Även om jag inte längre får krama henne, att jag nu måste berätta om saker som händer istället för att hon är här och upplever dem med mig. Jag går fortfarande och gör saker, och önskar att jag kunde uppleva dem med henne. Kommer på mig själv att ringa henne ibland, bara för att saknaden blir för svår. Och när hon reser bort en vecka, och jag inte får prata med henne, det är då jag känner den känslan igen. Att jag är ensammast på jorden. Hatar den känslan och hatar varenda centimeter som skiljer oss två från varandra. Ibland brukar jag titta på filmer på oss två, och tänka att hon inte alls är så långt ifrån som hon faktiskt är. Och ibland gråter jag stora floder bara för att den där smärtan ska försvinna. Att jag ska sluta tänka att jag kunde ha gjort de där två åren bättre, om jag bara hade vetat att hon hade flyttat. Man tror att ett halvår ska ta död på smärtan, men det gör det inte. Och det som gör mig ännu ledsnare är att jag vet att efter sommaren kommer jag må lika dåligt igen. Att jag kommer sitta och gråta, hata situationen och sakna henne. Min allra bästa vän. Jag tror att du vet vem du är. (Ps. I love you.)

GUESS WHAT? Jag ska jobba i sommar. Tre veckor. Tror inte jag kan sätta ord på min lycka. Och jag ska jobba på min gamla skola, med 1-3orna. Små barn. Jag tror det kommer bli awesome. Jag menar, att få betalt att få leka med barn? Hittar liksom inget fel på det. Bilden beskriver mig just nu, ba' satt ni vet. (Tog den snabbt med camen, och ser ut som en COOL(!!!!!!!!!) pundare. Hihihi.)

IDAG. SKA. JAG. ÅKA. PÅ. KRYSSNING. HÖRS. IMORGON.

Jag hatar:
Att lovet är slut.
Att Lisa inte är i Sverige.
Att ingenting varar för alltid.
Att tiden går för långsamt, men ändå för snabbt.
Att alkohol aldrig löser problem.
Att ingenting löser problem.
Att mat inte lagar sig själv.
Att pappa aldrig förstår.
Att ensamheten är värst.
Att jag antingen mår asbra, eller asdåligt.
Att jag aldrig har någonting att säga.
Hejdå.

Har äntligen tagit tillbaka kontrollen över mitt liv. Tyckte väl att det var dags nu. Jaja. God natt.

Mår lite illa på mig själv. Bröt mitt colaförbud, som jag har hållt ett tag nu. Sitter och tittar på BB, som är någonting jag aldrig trodde jag skulle titta på. Kunde varit på fest, eller varit ute, men nej. Har ingen ork. Imorgon ska jag grilla igen, och det ska bli galet fint. Galet, galet fint. BA SATT NI VET.
(btw. bloggen är tråkig, jag vet. Orkar inte. Puss.)

Panic! at the discos nya album är kärlek. Riktigt jävla bra. Idag var det sommar, faktiskt. Eller en varm vår. Hinner liksom inte beskriva mer, för jag ska traska ut. Mitt liv är typ 10/10 just nu. Väldigt jävla bra. Puss.

"When I was 5 years old, my mother always told me that happiness was the key to life. When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up. I wrote down 'happy'. They told me I didn’t understand the assignment. I told them they didn’t understand life." — John Lennon.

(In my own land, called Ochrasy.)
Älskar känslan av att inte ha lyssnat på Mannen i den vita hatten (16 år senare) och sedan lyssna på den. I hörlurar. På högsta volym. Skulle vilja leva i en värld där alla lyssnade truly på kent, som kunde sitta med mig hela dagarna och diskutera hur jävla bra de faktiskt är. Åh.

(Let's come together and live in this world, like a unibrow on an Indian girl.
And we should dance, dance, dance to these stereotypes.)

Har hostat upp mina lungor idag, har nog inga kvar. Ändå går jag runt, med den lilla energin jag har kvar, och dansar till Röd. Orkar inte med att tänka på saker. Ville bara göra en update i bloggen, så att ni vet att jag är vid liv. So long.

Never mind:
Har just insett att jag aldrig kommer kunna ändra på mig själv. Hur mycket jag än skriker på min mamma att jag gillar hur det är nu, så vet hon att jag ljuger. Jag är, och kommer aldrig, vara stark eller modig nog att göra det jag vill. Det jag vet kan föra mig framåt i livet. Jag har alltid svårt att hitta ord, för att jag har svårt att hitta ord jag står för. Jag kan inte beskriva saker längre, för att jag känner mig för blottad. Jag trivs inte med att folk jag inte känner vet saker om mig. Jag tycker inte om när folk pratar om mig bakom min rygg. Ändå kan jag inte säga att jag bryr mig. Jag har aldrig brytt mig om folk har kallat mig emo, hora eller äckel. Jag skrattar egentligen bara av det, för att alla som säger sådant är ovetande. Jag skrattar åt folk som spelar dumma, eftersom att vara smart är det viktigaste. Det är mer värdefullt för mig när någon säger att jag är smart, än om de ger mig komplimanger om mitt utseende. Jag vet att det finns tusentals människor som ser bättre ut än mig, men jag tröstar mig med att jag kanske är smartare. Vissa människor i min nya klass kanske har ett bättre liv utanför skolan, men de är så otroligt korkade. Det är lättare att få ett jobb, och en bra framtid när man är smart. Än om man har ett fint utseende. Och sedan kommer man aldrig vara nöjd med sig själv, speciellt inte jag. Jag har svårt att säga någonting jag är nöjd med, för jag ser fel ingen annan ser. Tydligen. Och vissa dagar har jag världens sämsta självförtroende, och ibland inte. Men så är det ibland.
"Never mind the pretty, stupid girls. They will only bring you down."

Blir ni förvånade över er själva någon gång? Jag blir det hela tiden. Både positivt och negativt. Varenda gång jag hittar en ny låt, blir jag sjukligt förvånad att min musiksmak kan vara så fin och obeskrivlig. Jag blir förvånad att för ett år sedan så kunde jag förklara saker i min blogg jag längre inte kan (eller vågar). Allting är så mycket större än det var för ett år sedan. Det känns som att verkligen alltid har ändrats. Jag känner nya fina människor, och har nya, mycket jobbigare problem. Fast det känns fint att titta tillbaka, och tänka: ja, men om jag klarade av det där, klarar jag nog av mina problem jag har nu. Är sjukligt trött, så tror att jag ska gå och äta en banan, och fixa mig och lägga mig och titta på film eller något liknande. Har verkligen noll ork osv. Hare.

[ingenting] har varit snälla och släppt sitt fina album på spotify igen. Mitt liv gick under när de tog bort det, men nu är det tillbaka. Ville bara informera er om det. Ha're.