Columbus

Den åttonde augusti 2010 kommer jag ihåg som den svartaste dagen i mitt liv. Jag kommer ihåg hur jag satt och grät tills mitt huvud höll på att sprängas, och sedan grät jag ännu mer. Det fanns inget stopp. Min klippa som jag hade tagit stöd av i två år skulle inte längre finnas där. Jag kände mig för första gången som ensammast i världen. Jag kan fortfarande känna att jag behöver den klippan, att jag ibland bara behöver få se henne och berätta saker hon inte förstår, men att hon ändå förstår de. Det går inte att förklara en sådan komplett vänskap som jag delar med henne. Den sorterns vänskap där jag inte behöver beskriva för att hon ska förstå, den vänskapen där man alltid är så obeskrivligt lycklig och även om man inte är det, så kan man skratta sig lycklig över att ha någon som förstår hur det är. Jag är så lyckligt lottad att ha en sådan vän, även om den är på andra sidan jorden. Även om jag inte längre får krama henne, att jag nu måste berätta om saker som händer istället för att hon är här och upplever dem med mig. Jag går fortfarande och gör saker, och önskar att jag kunde uppleva dem med henne. Kommer på mig själv att ringa henne ibland, bara för att saknaden blir för svår. Och när hon reser bort en vecka, och jag inte får prata med henne, det är då jag känner den känslan igen. Att jag är ensammast på jorden. Hatar den känslan och hatar varenda centimeter som skiljer oss två från varandra. Ibland brukar jag titta på filmer på oss två, och tänka att hon inte alls är så långt ifrån som hon faktiskt är. Och ibland gråter jag stora floder bara för att den där smärtan ska försvinna. Att jag ska sluta tänka att jag kunde ha gjort de där två åren bättre, om jag bara hade vetat att hon hade flyttat. Man tror att ett halvår ska ta död på smärtan, men det gör det inte. Och det som gör mig ännu ledsnare är att jag vet att efter sommaren kommer jag må lika dåligt igen. Att jag kommer sitta och gråta, hata situationen och sakna henne. Min allra bästa vän. Jag tror att du vet vem du är. (Ps. I love you.)