Columbus

Sitter vaken, fast jag egentligen borde sova. För jag blir alltid sentemental när klockan har passerat tolv.
Ibland känns det hopplöst. Jag vet innerst inne att alla känner så, att det är ingenting jag är ensam om. (Speciellt inte när man är i tonåren, jag tydligen fortfarande är i). Det är som att man alltid sätter sig själv i sådana situationer som är för hemska. Som att jag alltid förstör för mig själv. Om någon såg in i mina tankar, skulle den personen nog säga att det är just det jag gör. Förstör för mig själv. Det är konstigt hur jag alltid gör det, som att jag är rädd att någon ska få komma för nära. Fast jag egentligen inte har någonting att avslöja, ingenting jag vill gömma. Jag inser ibland att jag är lyckligt lottad att jag har så fina vänner, som jag kan lita på. Som jag vet inte kan berätta mina hemligheter för någon. Men den här gången känns det som att det står mer på spel än annars. Som att det här är verkligheten, och att om jag tar ett snesteg så blir allting så förfärligt fel. Samtidigt så känns det inte längre som att förfärligt fel är så förfärligt fel som det förut var. Som att det är ett litet sår på mig, som sedan läker och glöms bort. Så är det nog. Hoppas att det är så. Och hoppas att jag får som jag vill. Att ingen, inte ens jag själv, stoppar mig den här gången.
(Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt. x5)
Lura mig, nej, nej. Vad folken säger.