Columbus

Har ni någonsin känt ingenting? Liksom så sjukt tömda på ord och på känslor att det känns som att ni är ett vandrande skal? Är där just nu. Jag kan inte förklara för er, för er tjugo läsare. Jag vet bara att direkt när jag kom hem var det som att jag blev nerslagen av någonting. Jag har inga krafter att resa mig ur sängen, för när jag gör det gråter jag. Inte en tår, utan floder. Ligger på tittar på A walk to remember och gråter floder. Pappa kommer in och säger: Tilde, du gråter som att någon har dött. Och jag svarar: Någonting har dött. Ska bli imun mot känslor, för känslor är det som skadar mig. Ska bli en kall kvinna, och aldrig mer gå ut. För utsidan skadar mig. Sitter hellre hemma och leker psykiskt sjuk än att gå ut och möta andra problem. Så får det bli. Tack för mig.
(Ja, det här inlägget är en liten, suddig förklaring till gårdagens inlägg.)