Columbus

Försvarade just mig själv, och mina dumma känslor. Blev arg, och svarade. Svarade på någonting jag aldrig någonsin trodde att jag skulle svara. Försvarade en vänskap jag hatar (hatade), och försvarade dumma känslor man har ibland. Sådana känslor flickor kan ha för pojklar, eller flickor för den delen. Allt i ett avslutat kapitel jag så fint döper i min hjärna till "Helvetet". Jag har egentligen alltid tyckt det låter dumt och fel att säga att ens liv är som en bok, men jag har vant mig vid tanken att den kan vara det. Ska aldrig mer bli kär, eller förklara kärlek. Ska aldrig mer drömma om någon fin, ska aldrig mer tänka på det. För kärlek är skit, som drar ner mig till botten av allting. Som gör mig besviken, får mig att vilja spy på mig själv och bara sova bort allting. Alla som inte är kära verkar så jävla lyckliga, och sådan ska jag bli. Inte en dum liten flicka på sjutton år som aldrig har haft någon seriös pojkvän. Killar och kärlek är ett avslutat kapitel som jag vill döpa till "Helvetet 2".