Columbus

Vill skrika. Av en annan slags smärta. Det är jobbigt att jag har en blogg där jag inte kan skriva längre. Jag kan inte skriva vad jag verkligen känner, för jag skäms. Skäms över mig själv. Skäms över hur jävla svårt jag har att gå vidare, hur svårt jag har att lita på folk, hur jag är världens fegaste och hur jävla fucking feg jag är att jag inte vågar säga någonting. Vågar inte göra någonting. En psykisk smärta växer inombords, som jag hatar. Hatar den mer än någonting annat. Men kan aldrig skrika, kan inte uttryck mig heller. För jag hittar inga ord som kan beskriva det. Den där hemska, äckliga smärtan jag känner. Kalla det kärlek, eller fantasi. Vet själv inte ens vad jag ska kalla det.