Columbus

Tycker livet flyter på relativt bra för att vara någon som glömt hur ett hjärta känns när det är helt. Det dumma är att jag inte ens längre vet hur jag lagar det. Det känns inte längre som om hoppet finns. Ändå orkar jag inte ge upp. Orkar inte plocka upp bitar av det, som jag redan har i mina fötter där jag står. För varenda litet försök jag tar så gör det bara ondare. Orkar inte med metaforer som inte ens kommer i närheten hur det känns just nu. Älskar att vara runt människor, få lite av deras lycka. Men när jag är ensam blir det värre. Värker det. Blöder det. Gör det ont på ställen jag inte ens visste fanns. Tycker allting är överskattat. Verkligen. Ensamheten är överskattat. Elektronik är överskrattat. Mat är överskattat. Ska sova lite nu, som också är jävligt överskrattat.