Columbus

September, och jag fattar ett svårt beslut.
Min nedräkning börjar nu, där allt en gång tog slut.
(Bilden blev konstig, eftersom jag använda min gamla IXUS 60 digital.)

Det var hemskt att vakna imorse. Faktiskt. Det var hemskt att gå upp kvart i sju, och sedan gå ner som vanligt till tunnelbanan, som idag inte fungerade. Jag fick istället traska ner till bussarna och vänta där väldigt länge eftersom alla skull med "ersättnings bussarna". Jag som var lite smart tog trean, och gick sista biten. Det var hemskt för att många i våran klass kom väldigt försent och så. Skönt var det i alla fall att sluta kvart i ett och ta bussen hem som inte var lika fylld med människor som imorse. Min syster skulle ha kommit idag, vilket gav mig lite energi, men sedan så kunde hon helt enkelt inte. Jag känner mig väldigt trött, och det är väldigt skönt att det är fredag imorgon. Jag funderar på att fotografera lite idag, eftersom jag har fått tillbaka lusten att fotografera. Lika bra att använda den nu när den är här igen, liksom. Jag skrev världens jobbigaste brev (internet-style) igår, och det var ett väldigt motstånd när jag skickade det igår. Men nu är det skickat. Och så är det.

Jag vill förklara, säga sanningen. Men jag har inga ord att klä den i, inget mod att framföra den med. Så istället går jag på glas, tillräckligt rädd för att falla ner för att inte spräcka det.

(Lite oredigerat, i all ära.)

Gårdagen var väldigt fin på sitt eget lilla sätt. Det hela började med att jag kom ungefär en timme sent, och ändå var bara Vita, Ameli och Ginger (Nelly) där. Vi åt vegitariansk lasagne och medan jag åt kom Nozzi, Yodie och Becka. Efter att vi alla hade ätit upp sprang jag runt och bytte låt osv. och då kom Mattias, Christel och Astri, en tjej som jag kände från när jag gick i tvåan. Jag har inte träffat henne sedan dess, så det var hemskt trevligt att träffa henne (och alla andra, självfallet). Det var då vi började blanda till oss en bål, med smak av Lime. Vi drack den i supersmå glas och hade väldigt trevligt. Medan musiken spelade högt (en blandning av indie mixat med gammal fjortisdunk och electro och en hel massa annat) satt alla och umgicks, drack bål och dansade sittandes. Det var hemskt varmt där inne så jag, Yodie, Nozzi och Becka bestämde oss för att gå ner på Gingers gård och ta luft. Och jag och Nozzi stod på en slags platsbubbla. Vi stod på varsin, och när jag gick av gick den sönder. Nozzi hann inte uppfatta att den gick sönder, så hon hoppade på den och skadade knät. Vi fick alla panik och sprang upp fnittrandes. När vi väl kom upp sa Ginger att det inte var någon fara, men att hon kunde ha åkt ner i garaget. Vi gick ner igen och både jag och Nozzi började med "tänk om" scenario. Tänk om vi både ha åkt ner osv. Becka och Yodie tog en promenad medan jag och Nozzi gick upp igen och medan vi gick upp mötte vi Ameli och Vita som sedan gick hem. När vi kom upp satt Mattias, Christel och Astri där uppe och samtalade och de gick några minuter senare. Efter det höll vi en låg profil, tills vi tröttnade på att lyssna på vackra Kent, så släkte vi och dansade till riktig electro. Det var grymt roligt att vara med de, för de är så grymt roliga människor. Vi höll på tills runt halv tolv, tills vi traskade hem och jag somnade vi två. Idag ska jag träffa fina Bex, Janica och Louise från klassen. Ja, bilder från gårdagen kommer sedan ikväll eller något. IHI.

"Lovers, keep on the road you're on.
Runners, until the race is run.
Soldiers, you've got to soldier on,
sometimes even right is wrong.

They are turning my head out,
to see what I'm all about.
Keeping my head down,
to see what it feels like now.
But I have no doubt:
One day, we are gonna get out.
(But I have no doubt:
One day the sun will come out)."
(den absolut finaste delen av sången börjar runt 03:56)

Tretton ord: Jag har alldeles för mycket att plugga på, för att kunna skriva här.

Det känns jobbigt att sakna en människa som har en gång tagit upp största delen av mitt liv. När en sådan flyttar flera tusentals mil ifrån en blir det liksom som ett stort tomrum bildas. Hon tog med sig min tidlöshet. Efter hon flyttade så fick jag tid till ingenting. De små timmarna som förut kunde fyllas med henne, blev nu långa som år. Jag längtar så mycket efter att ha henne här igen, i Sverige, så att jag kan fördriva min tid på det bästa sättet: I närheten av min allra bästa vän.

Valet igår var pinsamt. Inte nog med att SD kom in i rikstan, utan moderaterna vann liksom inte. Som Mona Sahlin sa (oh ja, jag ogillar henne.): Ikväll finns inga vinnare. Jag skäms för 5,9 % som röstade på SD. Roligt att vara svensk nu, liksom. Oh no. Det ända som var lite fint var att jag stannade uppe för att se Fredrik hålla sitt fina tal, och han sa att han absolut inte ville sammarbeta med SD, utan hellre sammarbetar med MP. Det var ett fint avslut, i alla fall, på ett jävligt fult val.

"As we grow up, we learn that even the one person that wasn't supposed to ever let you down, probably will.
You will have your heart broken, probably more than once, and it's harder every time.
You'll break hearts too,  so remember how it felt when yours was broken.
You'll fight with your best friend, you'll blame a new love for things an old one did.
You'll cry because time is passing too fast, and you'll eventually lose someone you love.
So take too many pictures, laugh too much, and love like you have never been hurt.
Because every sixty seconds you spend upset is a minute of happiness you'll never get back."

She wants to touch me, woho!
She wants to love me, woho!
She'll never leave me, woho!
Don't trust a hoe, never trust a hoe.
Won't trust a hoe, 'cause a hoe won't trust me.
(Inte den riktiga videon, men jag gillar den ändå!)

Idag gick min kära far och röstade, och jag känner mig lite smått avundsjuk. Även fast jag blir arton om fyra månader och ett år så måste jag vänta fyra år och en dag tills jag får rösta. Det är dålig stil. Jag längtar tills jag får rösta och få känna att jag är med och bestämmer över Sverige, powerful. Jag ska vara en sådan chey som hittar information om alla partier, gå runt i valstugor och hämta lappar och sedan välja. Inte en sådan som sista dagen helt plötsligt bestämmer sig för att rösta på Vänsterpartiet för att det låter bra. Ne. Idag ska jag i alla fall ställa upp som stöd för Janica när hon träffar Kevin, eftersom jag har träffat honom en gång förut och Janica ingen. Senare kommer Anette, så då ska jag chilla hemma hos mamma (för att hon är bortrest<3). Resten är ett mysterium. Jepp, jepp, jepp.

Är att från samma säng, lyssna till samma regn.

Jag råkade igår (medan jag tyckte att jag var duktig och raderade bilder) radera ALLA mina bilder jag hade på Iphoto. Och då menar jag typ tusentals. Alla mina bilder som jag har fotograferat i tre år bara är borta. I feel no sorrow, men det känns lite knäppt att jag aldrig mer få se de. Jag har ändå kvar en hel del bilder som jag sparade på andra mappar, men ändå.

Jag älskar att vakna halv åtta och må illa. Det hjälpte inte alls med att gå och lägga sig tidigt, för jag hade ställt klockan igår på att ringa tolv, så jag vaknar klockan tolv och får panik. Sedan inser jag att klockan är tolv, och då, då börjar jag må illa igen. Jag vet inte vad som är fel, men det är hemskt jobbigt att gå runt och vara yr och må illa hela tiden. Det hjälper dock att sitta och lyssna på Röd och tänka på förra vintern. Inte så mycket mot illamåendet, utan mer mot att jag är hemskt irriterad. Idag har vi skolfoto, och jag vet redan nu hur det kommer bli: förfärligt. HAHAHA. Jag är en sådan whiner. Blääääääää.

Det började med att jag kom hem från Janica runt tolv, och jag kände mig allmänt yr och trött. Jag gjorde ett tappert försök att vara uppe och titta på South Park, men jag orkade verkligen inte. Halv två vaknade jag av världens västa dröm. Jag drömde att jag satt på ett tåg, och mittemot mig hände det som inte får hända. Det var världens värsta känsla att se det, och det kändes som att någon drog ut mitt hjärta. Jag vaknade upp och började halvt gråta. Jag mådde sjukt illa och var yr, och ramlade ihop när jag skulle gå upp ur sängen. Jag reste mig upp och frös och svettas och ville bara spy. Eftersom jag var själv så ringde jag mamma och grät i telefonen, och några minuter kom hon hem till pappa och gav mig ett litet glas vatten. Det hjälpte väldigt mycket och jag la mig och läste tills klockan var runt tre. När jag senare vaknade på morgonen mådde jag också illa, och hade drömt samma dröm. Jag är alldeles för rädd att det ska hända i verkligheten. Usch.

Om en månad och en dag släpper Håkan hellström sitt nya album. Jag blir lycklig av tanken att få höra hans röst igen. Och om man lyssnar på denna vackra låt, så förstår man liksom att han inte har förändrats. Det gör mig nästan ännu lyckligare.

Jag vill skriva saker, men det känns inte särskilt "bloggvänligt" längre att skriva sådant. Jag försökte därför att skapa en spellista på Spotify som ska samla all fin musik jag stöter på. Det betyder att varje gång jag hittar någonting vackert i noter så kommer den att läggas in där. Idag var det trevligt som vanligt med Janica och Emma, och imorgon kommer det också bli trevligt. Jag är väldigt glad att jag började i 1D, för annars skulle jag liksom aldrig få träffat så finfinfina människor som de i min klass (de mesta, dvs. Absolut inte Idioten). Jag funderar på att börja skriva dagbok, fast dagbok är inte riktigt min grej. Vi får se.
(här har ni listan.)

Det var (och är) obeskrivligt vackert att se Kent live. Att stå bland tusentals människor som älskar just den låten lika mycket som man själv gör. Och obeskrivligt vackert är det att stå och skrika med till låten, känna basen slå sönder i bröstkorgen och hålla sina vänner i handen. Jag var exakt där, lyssnade på exakt samma låt och sjöng exakt samma texter. Det är så här när man ser det efteråt som man förstår att sådana ögonblick är ovärdeliga.
(Det verkar så enkelt, vännen, ändå är det så obeskrivligt svårt.)

Det är fult att vi har så svår matte. Jag är verkligen världens sämsta_chey när det gäller matte. Jag förstår inte frågorna, förstår inte hur de får fram svaren och förstår inte varför de plågar mig. FU SKRIVARNA AV DENNA FULA MATTEBOK. Jag sitter och väntar på att pappi ska komma hem och säga: MEN TILDE, SÅ HÄR ÄR DET JU. Istället för att jobba övar jag på att vika små fina fåglar av papper. Det går inte så bra, men det är underhållande. Min helg är så full att jag tror att den spricker, och det känns så dumt att säga: Nej, men jag har lovat att träffa andra. Nästa helg? till folk. Men samtidigt är det trevligt, för då har jag annat att fylla min nästa helg med. Idag var en fin dag, som alla andra med flickorna från min klass. Jag orkar inte förklara hela dagen, men jag och Janica har skapat världens_bästa_plan. Den är hemlig, men väldigt bra. Nu vet ni.
(Nu kom förövrigt pappa hem. Wie!)

Idag var en så bra att dag. Jag vaknade av att fina Janica smsade mig och frågade om jag ville göra någonting med henne och Emma idag. Några timmar senare gick vi runt på stan och jag köpte ett par örhängen. Sedan bestämde vi oss för att äta på Mcdonalds och när vi kom dit står han där i kön. HAHAHAHA. Så jag tvingade Janica och Emma att spionera på honom och hans kompis/ar. Vi satt där väldigt länge och skrattade och pratade enda tills vi ville gå och jag var säker på att han hade gått. (Jag: har han gått? Janica: ja! Jag: är du säker? Janica: JA! Jag: heeeelt säker? Janica: MEN JA!). Innan vi gick ville Janica gå på toa, och då kom "dagens citat":
Janica: Varför kan jag inte gå på handikapptoaletten?
Jag: För att du inte är handikappad.
Janica: Jaha.
HAHAHAHAH. Sedan åkte vi till medis och satt där för Emma skulle köpa manga (NI VET SÅDANA BÖCKER DÄR DET ÄR OK FÖR POJKAR SPRINGA RUNT MED VINGAR UTAN ATT NÅGON BRYR SIG). Då var det såklart stängt, så jag och Janica satte oss och gungade. När Emma kom tillbaks blev äntligen den gungan vi väntade på ledig och vi gungade ett tag. Jag höll på att dö när jag låg där och såg upp på Janica och Emma när de gjorde fart. HAHAHAH. Sedan begav vi oss till Lidl, köpte kakor och sockerdricka och satte oss på ett random tåg. Vi satt där och hade sockerchock och skrattade så att vi grät. Sedan kom det en arg man (FÅRET<3) och skällde ut oss. Men Emma fortsatte att vara helt borta och skratta. Som sagt: En väldigt bra dag. Jag vet inte hur det blir ikväll, jag orkar inte med någonting idag. Faktiskt.

"Du frågar mig vad kärlek är, men jag vet inget om det där.
Bara sådant man kan mäta kan jag förstå."
- Allt, allt, allt, allt kommer till den som vågar vara rädd.

"En dag, som vilken annan, började jag åttan. Du gjorde det en ovanlig dag. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle hitta min andra halva, tills jag lärde känna dig. Jag har aldrig förstått innebörden innan du kom in i mitt liv. Du var den jag alltid ringde när jag inte hade något att göra. Du var den jag alltid satte före. Jag mådde så psykiskt dåligt dagarna efter du hade åkt. Jag trodde allvarligt att jag aldrig skulle överleva. Och när det känns jobbigt utan dig tänker jag alltid att du, enda från Bangladesh, håller min hand och säger: Tilde, du klarar det här. Och när det känns som att jag inte klarar mer så tänker jag alltid: Jag har Lisa. Du är min styrka när jag inte har den kvar i mig. Jag vet inte vart jag hade varit utan dig. Jo, det vet jag. Jag upplever det nu varje dag. Det är hemskt att inte ha dig nära längre. Det är hemskt att inte ringa dig när jag bara vill att någon ska förstå: för du förstår alltid. Det är nog det bästa med dig: du förstår alltid mig. Du känner mig, du vet hur jag blir när jag sätts under stress. Även fast jag har fått dela så mycket vackert med dig så vill jag ha mer. Jag vill dela mer saker vi så här i efterhand kan skratta åt. Som den dagen vi skolkade (den där höstdagen) och tog en hel massa kort. Eller innan varje "fest" vi har sminkat oss, gjort konstiga filmer och bilder. Eller varje håltimme. Eller varje dag vi åkte pulka. (Listan är oändlig). Jag är evigt tacksam att jag har fått dela att det där med dig, och att jag får en plats i ditt liv. Du kommer alltid ha den största i min. Jag är ytterst glad att du trivs i Bangladesh, och att folk tar hand om dig när jag inte kan. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag längtar efter att få krama dig igen, skratta med dig och bara trivas med livet på ett helt annat stadie. Jag kan alltid vara lycklig utan dig, men du ger alltid all lycka en extra liten push. Vi lovade varandra att aldrig bryta upp, och jag ska hålla mitt löfte. Jag ska hålla din hand genom varje gång du har det jobbigt och rädda dig ifrån idioter. I mina ögon är du ovärdelig.
"I may sometimes save you from going to far, but you always save me from dying."

Idag var jag och mycket fina Rebecca på stan på våran väldigt långa håltimme och inhandlade en ny töjning. Så nu sitter jag med en STOR töjning halvt intryckt, och två par leggins. Jag har lite matte att göra, lite italienska jag egentligen borde springa runt och skrika: PANÄ. BARÄ. osv. Men jag gör det senare. Jag njuter av att sitta och lyssna på the kooks, spelar ett fult meningslöst spel och ska snart börja plinga lite gitarren. Jag är nöjd över läget, dagen och framtiden.