Columbus

När jag och pappa var ute på vår vanliga "handa viktig mat för kommande veckan"-handling så var det bara någon minut ifrån så ringer pappas flickvän och då fick jag vänta utanför. Jag var så arg och sårad på honom eftersom varenda gång hon ringer så finns jag liksom inte. Allting går runt henne, liksom. Om hon ska hem till oss så måste jag vara instängd i mitt rum, eftersom jag mår illa av henne. Jag hatar henne. Jag tillåter mig själv hata henne, eftersom det nästan kommer med att ens föräldrar skiljer sig och ens pappa skaffar sig en ny, som behandlar honom som hon vill. Jävla henne. Iallafall stod jag utanför affären, kände mig liten, och var nästan gråtfärdig. Då kom jag på mig själv att ta upp mobilen och nästan trycka på ring när jag kom till Lisa. Det har inte fastnat i mig att jag inte längre kan ringa henne när jag är ledsen. Det är så obeskrivligt svårt ibland, att vara utan dig.