Columbus

Jag sitter och stirrar ut ur fönsret i mitt lilla äckliga rum. Det är så stökigt att jag inte orkar leva med det, men jag har heller ingen ork att göra något åt det. Jag har släckt alla lampor och sitter och lyssnar på Mannen i den vita hatten. Pappa kommer in och frågar: "Varför är det så mörkt här inne, det ser ju ut som att någon har dött?" Och jag svarar: Det är något som har dött. För det är det. Det känns som att jag förut hade en stjärna inuti mig som gav mig kraft, och den har nu släckts. Allting känns hopplöst. Min bästa vän är alldeles för långt bort och inte ens hon kan förstå mig längre. Min mamma och pappa är hopplösa för att de inte heller förstår mig. Och jag är hopplös på att förklara. Jag har mycket bra vänner men jag är alldeles för trött för att förklara vad jag är fylld av. Jag är ständigt orolig för att någonting ska hända någon jag har nära mig, så att jag hamnar på "den andra sidan". Jag är jämt rädd för att jag ska bli deprimerad och inte orka gå i skolan längre. Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för att den enda som riktigt förstod mig gick och dog. Jag vill inte lägga problem på andra, för att jag vet att det finns folk som har det värre än mig. Jag är för envis för att låtas bli övertalad om sakerna ovan (dsv. att det inte är så). Jag är alldeles för feg för att ta saker i mina egna händer. Jag gillar nog någon jag inte borde gilla, och jag vet att det ändå aldrig kommer att hända. Och om jag får chansen, är jag alldeles för feg för att ta den. Allt det där är jag fylld av och så himla mycket mer. Men det hjälper lite att lyssna på Kent, för de har det alltid värre än jag. Tack för att ni finns Kent, ni räddar mitt liv.
(Och snart finns det inga tårar kvar.)