Columbus

Just nu:
Jag sitter, förkyld och hostig (och ont i halsig) och tittar på en konstig kärleksfilm och halvgråter. Delvis för att jag är sjuk, och för att kärlek egentligen suger. Såklart ska hon vara otrogen mot världens sötaste kille, och det sårar mig. Idag var en bra dag, en fin dag, tills jag kommer hem. Varje gång mamma går och lägger sig, känner jag mig ensam. Inte omgiven av kärlek, värme eller ens ord. Jag är ensam just nu, i allt egentligen. Jag mår dåligt för att mamma har blivit sviken av kärleken och för att min mammas kusins "man" dog i cancer i hjärnan, även fast det sista var mer än ett år sedan. Jag mår dåligt över att folk inte förstår att hon är stark som inser att livet går vidare efter det, istället för att tycker att det är konstigt att hon inte sörjer. Det tar nämligen två år att riktigt att komma över någon, och jag tror inte att jag har så mycket tid att sörja. Jag har inte tid att sörja all kärlek som går i kras i mitt liv, folk som egentligen sviker mig (fast jag är för blind för att inse det), och för att det ibland känns som att jag kämpar för ingenting.
Allt det rinner igenom mitt huvud just nu, och jag gillar att whina i min egna blogg. Det var därför jag skapade den, för att slippa gå till någon psykolog. Inte för att jag tror att jag behöver det, men man vet aldrig.
Peace out, eller något.
(ja, jag har blivit hippie sedan peace and love<3)