Columbus

Sitter och typ saknar någonting. Är det inte så att när livet är bra, så vill man ha mer? Jo, så är det nog. Jag saknar någon, som jag inte trodde jag skulle sakna. När man går in och kollar, och kommer ihåg varenda ord som sas. Fast egentligen saknar jag nog inte den, utan hur den personen liksom förändrade mig. Hur fantastiskt fina känslor det fanns inuti mig när denna någon var runt mig. I nuläget har jag världens finaste vänner runt omkring mig, som liksom bär upp mig när jag slickar marken, men det känns som att det inte kommer hålla. Som att det håller på att rasa ihop. Inte att fina vännerna kommer försvinna, utan att någonting kommer hända. Med mig. Men istället så försöker jag ignorera det, sätta Augustana på väldigt hög volym och och leva i deras låtar för en liten stund. För även om det är en sönderslagen värld känns det som att den är hemma. Som Augustana är så starka och fina i deras låtar, och kan sjunga högt om att de saknar någon, medan jag kryper ihop och sätter kodnamn på personer. Borde sluta vara sådan, men det är fint och tryggt där jag är nu. Det är fint att vara blyg och skylla på det. Inget fel alls. Jag önskar ibland att Augustana kunde måla upp en värld åt mig, som jag fick leva i. I'll stay skulle vara fin att bo i.