Columbus

Sitter och tänker tillbaka, på hur jag skulle offra hela min framtid bara för att få tillbaka dåtiden. Då jag gick i samma klass som mina allra bästa vänner, då livet var tusentals gånger lättare att leva. Då jag gillade någon jag kände nära, som var ett ögonblick ifrån. Då Anette inte fanns i bilden, som ska åka med pappa till Brasilien och flytta till Axelsberg när jag inte längre finns med i bilden. Alla går och väntar på framtiden, medan jag desperat ber att få tillbaka det gamla. Kärleken är svår. Vänskapen är svår. Familjen är svår. Det är som att jag alltid klarar mig precis. Som att det inte finns någon marginal för någonting, så att jag får tid att andas. Nu ska jag gå och sova, tänka sönder hjärnan, och sedan imorgon, så är det en annan dag.
(The love I sell you in the evening, by the morning wont exict.)