Columbus

Har satt på lugnande Melissa horn, men det hjälper inte. Jag håller på att bryta ihop i ilska och ledsamhet. Det är en ilska och ledsamhet när det händer en själv, men en helt annan när man bevittnar en av sina bästa vänner (ja, jag kallar dig så nu, finis) få bevittna samma sak. Det är en sak att sitta och gråta för att man själv misslyckat, men en annan att sitta och gråta för att ens kompis går igenom samma sak, fast tusentals gånger långsammare. Vissa tjejer har ingen respekt i kroppen och kör över sina egna kompisar för att få det de vill ha. Det där får mig att se mina egna kompisar mycket högre och tacka gudarna över att jag inte har sådana idioter till vänner. Jag har liksom nått stadiet där jag inte längre bryr mig om någon skjuter på mig, utan bryr mig snarare om att rädda. Som en scen ur en film där någon skjuter på mig, träffar mig, men jag fortsätter springa. Jag känner ingen smärta, utan ser bara mitt mål. Jag kan absolut inte någonstans se hur någon kan hålla på med idiotier som henne.
(förlåt i efterhand, ifall det här är någonting som absolut inte intresserar dig. Jag förstår dig.)